"Jag kan själv!"
Jajjemen.
Idag skulle jag städa igen... och jag har faktiskt börjat städa!
Har städat och dammsugit stora rummet nu och så fixat inne på toaletten, så jag har kommit halvvägs kan man säga.
Nu har jag dock slutat. Fastnade här-
Jag kommer dock att inom en snar framtid gå iväg och fortsätta städa i hallen och köket.
Helst lär jag städa klart INNAN alla andra kommer hem, för det är så stödigt att ha folk omkring sig när man ska städa - de är bara ivägen. Dessutom så springer de fram och tillbaka i huset så medan man städar i t.ex. hallen så kommer de gående från köket och släpar med sig en massa skit därifrån in dit man nyss städat.
Sen är det så himla drygt med allt tjat!
Man kan praktiskt taget stå och dammsuga under soffan när mor kommer in och frågar "Dammsuger du under soffan nu?"
- Nej, jag baa står där och ser dum ut och kämpar som en galning med att få plats med dammsugsmunstycket under soffan för att det verkade roligt...
Det är allt tjat som gör att man tappar lusten att städa.
Jag lovar!
Jag gillar inte att städa, men vissa dagar känns det väldigt skönt att ställa sig och städa och känna sig duktig.
Sen så kommer ju såklart en av föräldrarna och bara måste säga "Kan du inte städa idag?!"
Jag vet inte.. det kanske bara är jag som totalt tappar motivationen så fort man hamnar i den situationen?
Här har man suttit och gett sig själv motivation att städa liksom - Äntligen!
Man känner sig Superduktig för att man är påväg att göra det helt av sig självt! Ingen har klagat än och det är bara en jättebra dag helt plötsligt. Inte ens städningen i sig skulle kunna förstöra det - tror man.
Men sen helt plötsligt står någon utav paranteserna i dörröppningen.
De ser sig om i rummet och man vet PRECIS vad de tänker och man öppnar munnen för att hindra dem från att yttra sig.
Självklart hinner man inte och innan man vet ordet av har de lagt sig i och den nyss så perfekta känslan av stolthet är som bortblåst och istället utbytt emot någon slags irritation,
Sen går man och sätter sig vid datorn igen och är helt plötsligt tillbaka i trotsåldern och skulle vilja säga dem ett sanningens ord;
" JAG KAN SJÄLV!"
Idag skulle jag städa igen... och jag har faktiskt börjat städa!
Har städat och dammsugit stora rummet nu och så fixat inne på toaletten, så jag har kommit halvvägs kan man säga.
Nu har jag dock slutat. Fastnade här-
Jag kommer dock att inom en snar framtid gå iväg och fortsätta städa i hallen och köket.
Helst lär jag städa klart INNAN alla andra kommer hem, för det är så stödigt att ha folk omkring sig när man ska städa - de är bara ivägen. Dessutom så springer de fram och tillbaka i huset så medan man städar i t.ex. hallen så kommer de gående från köket och släpar med sig en massa skit därifrån in dit man nyss städat.
Sen är det så himla drygt med allt tjat!
Man kan praktiskt taget stå och dammsuga under soffan när mor kommer in och frågar "Dammsuger du under soffan nu?"
- Nej, jag baa står där och ser dum ut och kämpar som en galning med att få plats med dammsugsmunstycket under soffan för att det verkade roligt...
Det är allt tjat som gör att man tappar lusten att städa.
Jag lovar!
Jag gillar inte att städa, men vissa dagar känns det väldigt skönt att ställa sig och städa och känna sig duktig.
Sen så kommer ju såklart en av föräldrarna och bara måste säga "Kan du inte städa idag?!"
Jag vet inte.. det kanske bara är jag som totalt tappar motivationen så fort man hamnar i den situationen?
Här har man suttit och gett sig själv motivation att städa liksom - Äntligen!
Man känner sig Superduktig för att man är påväg att göra det helt av sig självt! Ingen har klagat än och det är bara en jättebra dag helt plötsligt. Inte ens städningen i sig skulle kunna förstöra det - tror man.
Men sen helt plötsligt står någon utav paranteserna i dörröppningen.
De ser sig om i rummet och man vet PRECIS vad de tänker och man öppnar munnen för att hindra dem från att yttra sig.
Självklart hinner man inte och innan man vet ordet av har de lagt sig i och den nyss så perfekta känslan av stolthet är som bortblåst och istället utbytt emot någon slags irritation,
Sen går man och sätter sig vid datorn igen och är helt plötsligt tillbaka i trotsåldern och skulle vilja säga dem ett sanningens ord;
" JAG KAN SJÄLV!"
Kommentarer
Trackback
