nordutgang

Jag trodde jag skulle dö imorse när jag vaknade.
Inte nog med att jag sovit väldigt lite så var det iskallt på rummet!
Det brukar dock alltid vara kallt i vårat rum, speciellt på morgonen, men imorse var verkligen galet. Sen att man ska släpa sig upp i den där kylan när man är ûbertrött och helst bara vill sova vidare är U.S.C.H!
 Nu har det gått ca 5 h sedan jag gick upp och jag har eldat på duktigt nere i pannrummet så det är varmt och gosigt i hela huset - Förutom mitt och Mikaels Yttepytte lilla sovrum då såklart. Där är det bastu när man eldar som en galning.
Ja helt ärligt vet jag inte vad de tänkte på när de byggde det där rummet. Två fönster?! Det är ett sånt här rum som är så litet att man bara precis får plats med en säng, ett litet nattduksbord och en garderob - så trångt och sååå kallt eller.. Alldeles för varmt. Det är ett hemskt rum.
Längtar till det att vi flyttar så att de kan slå in väggen och öka ut badrummet!  Då ska jag komma hit var och varannan helg och bada i den stora Jacuzzin (i alla fall om jag får bestämma hur det ska se ut), skratta och tänka att jag trots allt är vinnnaren i det här - Mouahahahahahahah!-
Nej, Okej - that makes no sense, men vad gör det om hundra år eller varför inte inom de närmsta timarna när ni sitter där framför era datoter och läser mitt flum?

På The Voice i morse var det några tjejer som sett Paul Haukka halka omkull någonstans - i alla fall - det tyckte ju inte jag var så otroligt intressant att höra.  Det blev prat om att man i dessa situationer absolut inte vill bli sedd - Allra minst igenkänd som nu stackars Paul blev och dessutom få höra om det hela morgonen dagen därpå.
  Vad jag egentligen försöker komma fra till här är - Ni vet hur man hör hur folk diskuterar saker som de varit med om och så börjar man känna igen sig och tänka på tillfällen då man varit med om liknande och bara vill tella alla (eller i alla fall någon om det här)?
Det hände mig idag när jag satt och lyssnade på det här som för en annan egentligen känns sjukt ointressant.
 Jag är förövrigt rätt osäker på om jag skrivit om den här händelsen tidigare i bloggen, men jag tänker ändå berätta om den-

X- antal månader tillbaka..;
Jag skulle gå och handla på ICA Maxi åt mor min.
Jag tog väl halv ett bussen in till bussstationen och planerade att sedan gå därifrån bort till Maxi.
För att spara lite tid (tyckte i alla fall jag så att jag skulle göra)  så tog jag vägen genom liljeqvistska parken.
Det hade snöat dagarna innan, men det mesta av den snön hade töat bort och förvandlats till små söta vattenpölar som fanns lite överallt istället och just en sån lite söting kom i min väg medan jag gick där genom parken-
Det fanns ju ingen is på gatorna så vitt jag kunde se, så när den stora vattenpölen plötsligt låg där framför mina fötter brydde jag mig inte så mycket.
Faktumet att det var en stor pöl gav mig två alternativ.
Antingen skulle jag gå runt den och slippa bli lite blöt om fötterna + plus förlora lite tid
eller så kunde jag bara klampa rakt genom den och på så sätt spara tid.?
  Jag valde det senare alternativet.
Det här skulle fungera kände jag, men för säkerhets skull ökade jag farten på mina steg lite.
Jag sätter ner ena foten ganska hårt i pölen med en känsla av triumf i kroppen över att kunna plaska rakt genom vattenpölar till skillnad från vissa andra damer.
Men vad vet man?
Under vattnet döljer det sig så klart is så jag halkar till rejält och står efter det och kämpar som en galning för att få ordning på balnsen och fladdrande armar.
Någon gång under denna kamp på liv och död lyckas jag dock på nåt vänster slänga mig själv framåt så att jag gör en mycket ograciös kullerbytta ut ur vattenpölen och hamna stående på båda benen..
Det var som i något komiskt klipp.
Happ.
Frågan är vad man gör efter en sån grej - mitt i parken, med risk för att massvis med folk har sett ens pinsamma kamp och minstsagt komiska avslut på den kampen?
Man kan ju inte precis bara gå därifrån som om ingenting hade hänt - hur konstigt ser inte det ut?
Nej! Jag tar fort upp min mobil, ringer första bästa nummer (som  tursamt nog var Mikaels) och skrattar högt!